Historik över Sandviken och Väddö
Ur ”Beskrifning öfver Roslagen” av Fredric Vilhelm Radloff, utgiven av Roslagens boktryckeri aktiebolags förlag. Norrtelje 1910.
Väddö socken
”Namnet Väddö kan härledas af så många ord, att man är alldeles osäker om det rätta. Serenius antager våda vara stammen, emedan stranden i brist på hamnar är farlig. Äfven torde här kunna användas ved, som på vårt gamla språk betyder skog, och Weda, som stundom nyttjas om fiska.”
”Hela trakten är bärig, i synnerhet mot hafvet, och jordmånen är i allmänhet sandmylla. Stackstens- eller Sagstensberget emellan Senneby och Södersund tjänar till landkänning äfvensom Kasberget vid Grisslehamn, hvarpå telegrafen blifvit uppsatt. Järnmalmsfyndigheter finnas flerestädes, men de äro alla ödelagda.”
”Grisslehamns postkontor ligger på Björholma ägor och flyttades hit 1757 från det s.k. gamla Grisslehamn, en mil längre söderut på Veda ägor, emedan hamnen därstädes var besvärlig. Ifrån detta postkontor, som inrymts i en ansenlig byggnad af sten, sker vanliga öfverresan till Åland. Väddö socken, som är skyldig att öfveföra såväl posten som de resande, håller för detta ändamål sex större båtar och en mindre.”
Ur Norrtälje Tidning 5/3 1938 ”Vad betyder Massum? Ortala? Byholma? Något om ortnamnen i Väddö och deras uttolkning.
”Vi började vår granskning av bynamnen med Mälby, grannbyn söderut är Hammarby, av hammar, ”oländig terräng”. Därefter kommer Sund (Norr och Söder), efter belägenhet till det fordom här förefintliga sundet, som skilde Väddön från fasta landet. Veda skall enligt gamla uppgifter från början ha varit ett torp under Sund och det det heter 1641 om ”Wedha skatte hemman” att de äro ”belägne på Sundbo ägor emillan Hammarby och Senneby rågång”. Vidha omtalas 1409. Namnet betyder ”skogen”. Mellan Sund och Senneby höjde sig Saxsten (1635) eller Sagstensberget (1680-talet). Namnet kan uttolkas till ”den vassa, höga bergklinten”. På 1700-talets kartor står här angivet ”Wårdkase”.
I1409 års räfstetingsbrev, berörande till kronan återfordrad jord inom Väddö socken och skeppslag nämndes även Sidhaby, vilket man gissar måste vara detsamma som Senneby, som dock i slutet av ovannämnda århundrade skrives Seneby. I vad mån detta Sidhaby skulle ha undergått förvandligen till Sedneby våga vi inte här bestämt yttra oss om, lika litet som om det event. Sambandet med sjönamnet Sidfjärden, till vars vatten byns ägor fortfarande gå ned och vilket förr i en lång vik gick längre mot norr. Sid är annars detsamma som ”låglänt”.
Ur ”Väddö socken” av Edvin Gustavsson, Andra, översedda upplagan, Tierps Tryckeri Aktiebolag 1958
”En detaljerad byhistoria tar för större delen av Väddö sin början med årtalet 1557. Från detta år härstammar nämligen den äldsta bevarade jordeboken, och denna kan vid användandet jämföras med några ungefär samtida tiondelängder.”
”År 1719 brändes samtliga elmstagårdarna av ryssen.”
Veda
”Vid fornminnesinventeringen i Väddö 1943-44 påträffades invid Veda ett 40-tal gravkummel, vilka ger vid handen förekomsten av bebyggelse här i skogen (Veda, av ved, skog = ”skogen”) mitt på ön för måhända sina 1.000 år tillbaka. Sedan nämns Widha bland väddöborna 1409 (en andel om 10 och en annan om 1 öresland upptas var för sig, vilket kanske får sättas i samband med förhållandet, att Veda-hemmanen före den allmänna jordrevningen i Väddö 1585 var av olika öretal, mot senare 6 öresland vardera: nr 2 1566 således 4 öresland 20 penningland; ett visst fog kan alltså finnas för antagandet, att gårdarna redan i början av 1400-talet var två).”
”Veda tycks således tidigt ha varit egen by, men grannarna i det intilliggande Sund höll länge fast vid ett annat påstående. Vid en häradssyn mellan byarna 1571 kunde de, uppges det, till och med ”visa med god skäl att benämnda Weda hade av ålder legat under Sund som torpställe.” Tyvärr får vi inte veta något närmare om dessa skäl, men äldre tiders i många fall obestämda ägogränsförhållanden speglas i det citerade brevets uppgift, att ”där icke fanns rå eller rör” mellan byarna. Emellertid samsades man om ”Sandviksvägen” till råvägg, d.v.s. rågång, ”dock med besked att wedingar skole behålla alla sina ängar och röjder som de nu hava.” ””Veda ligger ju vid vägen till Gamla Grisslehamn, och de till senare tid kvarvarande obetydliga resterna av postbryggorna därnere har varit att se ute på udden på Veda mark. Redan på 1500-talet finner man vedabönderna omtalta som fiskare, säkert just vid Grisslehamn; ”
”Veda hade också övrigt alltid nära beröring med Gamla Grislehamn, och 1727 bestämdes att bönderna i Veda jämte de i Hammarby och Senneby vid ankomsten av ”expresser” skulle vara skyldiga att för deras vidare befordran infinna sig på gästgivarens kallelse, ”eftersom de närmast intill Krogen berättas vara belägna”. Tidigare hade efter postföringens ordnande 1685 ålagts ”Senneby, Hammarby och Weda med söder- och norrsundsboerne” att de skulle ”hjälpa de vägfarande med skjuts ifrån Grisslehamb till gästgivaregården i Toftinge, för betalning och vedergällning” (det var alltså dessa byars s.k. hållskjuts). ”
Ur ”VÄDDÖ En skärgårdssockens historia” skriven av förre folkhögskolerektorn Vilhelm Mattsson, utgiven av Väddö hembygds- och fornminnesförening, tryckt i Norrtälje 1960, Norrtelje Tidnings Boktr.-AB.
Hur naturen danat Väddö
”Väddö socken har en areal av nära 147 kvadratkilometer. Den är genom en förkastningsspricka på längden delad i själva ön och fastlandet. Ödelen är omkring 3 mil lång och knappa 5 km bred. Fastlandsdelens största bredd är även 5 km medan längden är en dryg mil.
”Väddö socken vilar på fast grund. Det är urberget, som överallt går i dagen. Graniten och grönstenarna ha stelnat som lavaströmmar på stort djup under den dåvarande jordytan. Genom de eroderande krafterna ha de så småningom kommit fram i dagsljuset. I många fall ha de dessförinnan varit utsatta för våldsamma sammanpressningar. Den ursprungliga graniten har omformats, och mineralkornen har omgrupperats, så att graniten fått ett skiffrigt utseende. Det är därför många gånger svårt att avgöra om det är gnejs eller granit man sysslar med. Geologerna talar därför ofta om en mellanform, granitgnejs.”
Växtvärlden
”Väddö sockens flora är en av de artrikaste man känner. Det rör sig om mer än 700 arter av de blommande växterna, varav många sällsynta. Vår socken har inom sina gränser växtlokaler av det mest skiftande slag. Öppen havskust, insjöstränder, kärr i alla utvecklingsstadier, barr- och lövskog i brokig växling, ängar av många typer, granitklippor och kalkberg samt moränbildningar av alla slag. Den mest bidragande orsaken till det rika växtlivet är väl dock den höga kalkhalten i de lösa jordavlagringarna, som ger livsbetingelser för arter med stora krav i den riktningen.”
Historia
”Under stenåldern låg större delen av Väddö under vatten.”
”Under mitten av bronsåldern låg havsytan 17m över den nuvarande varför det var endast de högst belägna delarna av Väddö, som då höjde sig över vattnet.”
Vad våra bynamn berätta
”Så har vi de rena naturnamnen. Hit måste nog vårt sockennamn Väddö hänföras. 1314 stavades det Vädhö. Om betydelsen tvista de lärde. I äldre tider ville man härleda det till Vådön, den farliga ön. Man tänkte då på den oskyddade kusten. Numera tycks man mera luta åt den åsikten, att namnet betyder den skogrika ön.”
Gruvdriften
”Runt om i våraskogar träffar vi på vattenfyllda gruvhål, som visar att gruvdriften i vår socken har gamla anor. De flesta av dessa övergivna gruvor bearbetades för så länge sedan att ingen vet när de voro igång. Troligtvis upptogos de någon gång på 1500- och 1600-talen i samband med driften vid Ortala bruk.”
”Brytning av fältspat har ägt rum på många ställen i vår socken. De största brotten finns vid Gamla Grisslehamn, Sandviken, Mälby och Nothamn. Fältspaten gick sjöledes till Tyskland. Vid Nothamn byggdes en rälsbana från gruvan till lastbryggan i havet där fartygen kunde lägga till. Bryggan förstördes ofta av stormar och drivis och de oskyddade läget gjorde lastningen mycket riskfylld även för fartygen.”
Landsvägstrafiken
”I Väddö har vi en av vårt lands äldsta landsvägar kvar i sin gamla form. Det är vägen ner till Gamla Grisslehamn. Den fanns med i ”Vägbok för Uppland från 1651” som upptager de stora landsvägarna, deras riktning och längd samt uppgifter på gästgivargårdarna efter vägarna. Det fanns sex vägar upptagna och två av dessa slutade vid Gamla Grisslehamn. Den ena var Stockholm-Grisslehamn. Den andra Uppsala-Grisslehamn. Stockholmsvägen gick över Lohärad och Uppsalavägen över Ununge med färja över Närdingen vid Ytternäs samt fram till Broby där den förenades med Stockholmsvägen. Båda vägarna slutade vid ”Kongsbryggian och Krogen vidh Grisslehapn”.
Sommargäster och turister
”Roslagens skärgård har alltid varit ett kärt tillhåll för sommargäster. Väddö med det öppna havet och de vackra platserna utefter kanalen var ett omtyckt utfärdsmål långt före bilismens dagar. Familjerna från Stockholm kom ut på försommaren och stannade till dess skolorna åter började på hösten. Man kom tillbaka till samma gård år efter år och ofta fortsatte nästa generation sommarvistelsen då den i sin tur bildat familj.
I våra dagar med lagstadgad semester blir det en annan rytm över det hela. Antalet sommargäster har ökat oerhört och sommarstugor växer bokstavligt upp som svampar ur jorden. Kanske kom det en lastbil på natten med en stuga, som på morgonen redan är bebodd.
Jordägarna bygger stugor för uthyrning och säljer eller arrenderar ut tomter, som bebyggs av jäktade stadsbor. Nu tycks det vara Uppsalaborna, so förälskat sig i ”Ålands jäsande hav”. Den gamla Grisslehamnsvägen har åter levt upp efter en tvåhundraårig vilotid och trafikeras nu av tusentals motorfordon varje veckoslut. I den vägförening, som svarar för underhållet av vägen, är mer än 250 sportstuguägare intressenter, vilket visar vilken omfattning sportstugurörelsen fått under senare år.
Den, som inte bor under sotad ås, lever tältliv. Vid Sandviken finns det under sommarmånaderna en tältstad på flera hundra tält och här tar tusentals personer sitt havs- eller solbad på en badplats, som torde vara den bästa på hela ostkusten.
För den, som önskar större bekvämlighet under sin semester finns större och mindre pensionat lite varstans i vår socken.
Turistföreningens vandrarhem ligger i Elmsta och är förenad med Turistgården i Haga.”
Ur ”Väddökust ur minnet och hävden” av Edvin Gustavsson, Särtrycki 100 ex. ur Norrtelje Tidning 1944-45.
”Man får nog säga beträffande Väddökusten för 30 år sedan eller så omkring, att denna var en för det stora flertalet i det närmaste oupptäckt friluftstillgång. Visst voro Grisslehamn och Albert Engström två riksbekanta namn från den här kanten, dit de drogo stora kontingenter badgäster och nyfikna turister. Visst hade Väddö alltifrån slutet av förra århundradet blivit ett stadigt tillhåll för stockholmare på sommarnöje, vilka på sina utflykter letade sig ner både till Gamla Grisslehamn och Sandviken. Men det var ändå alldeles inte som nu.
När man nu kommer ner till kusten här finner man att den i Gamla Grisslehamnstrakten är på god väg att bli helt exploaterad för sportstugebebyggelse. Detta är heller inte en företeelse som visar oss blott och bart den till landet utreste storstadsbons vaknade intresse för denna form av rekreation och naturupplevelse. Det är lika mycket ortsbefolkningen själv, som gripits av den nya tjusningen. Nog kan det vara med en smula blandade känslor man står inför detta havsstrandens nutidsbetonade ansikte. Man saknar i alla fall den gamla, fria bondestranden, som, okränkt av all reguljär tomtbebyggelse, inte kände människan som annat än storjägaren bakom hans skottvall, fiskaren i hans båt utanför klippudden och den enstaka, kringströvande främlingen, eller kanske samlaren av vrakfynd; och det kunde ligga nära till hands med orden om förstfödslorätten och grynvällingen. Men man vill inte vara hård i domen över den nya tiden och vad den har kommit med. Här är i alla fall det åsyftade fenomenet av mera oskyldig art och kan inte jämföras med det ödesdrama som i tecknet av avfolkning och markförsäljning övergår andra kusttrakter. Man vill därför vara försonlig och trots uråldrig bonde- och strandkarlsstolthet söka finna sig i intrånget. Ändock kan det inte hjälpas, att en liten, liten känsla av på en gång främlingskap och överlägsenhet vill göra sig gällande gentemot det nykomna. Det får den ärade läsaren låta passera!”
”Boviken och Sandviken med omgivning rymma många av de barndomsminnen, som blivit bland de starkast levande. De som knyta sig till de personer och personliga förhållanden ligga kanske alltför nära i tiden för ett närmare omnämnande. Nägra märkvärdiga saker är det ju inte fråga om; men i de grunda bäckarna på Boviksberget trivdes de kvicka vattenödlorna, som jagades för att släpas bort till grym fångenskap i det hemmagjorda akvariet; ett fynd för herbariet var bl.a. den sällsynta strandväxten vejde (Isatis tinctoria); och med livlig ed bekräftades det kamrater emellan gjorda tysthetslöftet att inte för någon förråda den nyupptäckta växtplatsen för den likaledes sällsynta orkidéen näsrot (Neottia nidus avis) med sin egendomliga, fågelboliknande jordstam. Sandviken var denna tid, om också närmare civilisationen än Boviken, ännu inte alls i något sådant publikrop som det sedan blev, och den trio pojkar, som detta lilla kapitel handlar om , hade både den och markerna runt om relativt ostört för sig själva. En bit innanför låg den numera uttappade Marsjön, som var ett av föremålen för strövtågen, fast de sanka stränderna gjorde den svåråtkomlig. Från sjön rann genom ris och bråte en liten ström ner till havet, dit den sällan orkade i sommartorkan. Vid vårflödet var den förstås kavatare, och i de djupare groparna, som bildades vid skärningen genom sandbältet, stodo då lekstinna abborrar, som lockade till spännande fiske med blotta händerna. Det lilla ”flygsandsfältet” med utblicken mot havets horisontlinje är sig både likt och inte riktigt likt; ett nytt inslag kommer av den kraftiga invasion av yviga strandrågstuvor, vilken man kan utpeka som ett bevis på naturens och växtvärldens egna, fast vanligtvis på längre sikt försiggående förändringar och växlingar.
Hit till Sandviksidyllen nådde också en gång böljeslagen av det stora världskriget, i det att en landstormspatrull dök upp på platsen för att svara för bevakningen av detta kustavsnitt.”
Väddö socken
”Namnet Väddö kan härledas af så många ord, att man är alldeles osäker om det rätta. Serenius antager våda vara stammen, emedan stranden i brist på hamnar är farlig. Äfven torde här kunna användas ved, som på vårt gamla språk betyder skog, och Weda, som stundom nyttjas om fiska.”
”Hela trakten är bärig, i synnerhet mot hafvet, och jordmånen är i allmänhet sandmylla. Stackstens- eller Sagstensberget emellan Senneby och Södersund tjänar till landkänning äfvensom Kasberget vid Grisslehamn, hvarpå telegrafen blifvit uppsatt. Järnmalmsfyndigheter finnas flerestädes, men de äro alla ödelagda.”
”Grisslehamns postkontor ligger på Björholma ägor och flyttades hit 1757 från det s.k. gamla Grisslehamn, en mil längre söderut på Veda ägor, emedan hamnen därstädes var besvärlig. Ifrån detta postkontor, som inrymts i en ansenlig byggnad af sten, sker vanliga öfverresan till Åland. Väddö socken, som är skyldig att öfveföra såväl posten som de resande, håller för detta ändamål sex större båtar och en mindre.”
Ur Norrtälje Tidning 5/3 1938 ”Vad betyder Massum? Ortala? Byholma? Något om ortnamnen i Väddö och deras uttolkning.
”Vi började vår granskning av bynamnen med Mälby, grannbyn söderut är Hammarby, av hammar, ”oländig terräng”. Därefter kommer Sund (Norr och Söder), efter belägenhet till det fordom här förefintliga sundet, som skilde Väddön från fasta landet. Veda skall enligt gamla uppgifter från början ha varit ett torp under Sund och det det heter 1641 om ”Wedha skatte hemman” att de äro ”belägne på Sundbo ägor emillan Hammarby och Senneby rågång”. Vidha omtalas 1409. Namnet betyder ”skogen”. Mellan Sund och Senneby höjde sig Saxsten (1635) eller Sagstensberget (1680-talet). Namnet kan uttolkas till ”den vassa, höga bergklinten”. På 1700-talets kartor står här angivet ”Wårdkase”.
I1409 års räfstetingsbrev, berörande till kronan återfordrad jord inom Väddö socken och skeppslag nämndes även Sidhaby, vilket man gissar måste vara detsamma som Senneby, som dock i slutet av ovannämnda århundrade skrives Seneby. I vad mån detta Sidhaby skulle ha undergått förvandligen till Sedneby våga vi inte här bestämt yttra oss om, lika litet som om det event. Sambandet med sjönamnet Sidfjärden, till vars vatten byns ägor fortfarande gå ned och vilket förr i en lång vik gick längre mot norr. Sid är annars detsamma som ”låglänt”.
Ur ”Väddö socken” av Edvin Gustavsson, Andra, översedda upplagan, Tierps Tryckeri Aktiebolag 1958
”En detaljerad byhistoria tar för större delen av Väddö sin början med årtalet 1557. Från detta år härstammar nämligen den äldsta bevarade jordeboken, och denna kan vid användandet jämföras med några ungefär samtida tiondelängder.”
”År 1719 brändes samtliga elmstagårdarna av ryssen.”
Veda
”Vid fornminnesinventeringen i Väddö 1943-44 påträffades invid Veda ett 40-tal gravkummel, vilka ger vid handen förekomsten av bebyggelse här i skogen (Veda, av ved, skog = ”skogen”) mitt på ön för måhända sina 1.000 år tillbaka. Sedan nämns Widha bland väddöborna 1409 (en andel om 10 och en annan om 1 öresland upptas var för sig, vilket kanske får sättas i samband med förhållandet, att Veda-hemmanen före den allmänna jordrevningen i Väddö 1585 var av olika öretal, mot senare 6 öresland vardera: nr 2 1566 således 4 öresland 20 penningland; ett visst fog kan alltså finnas för antagandet, att gårdarna redan i början av 1400-talet var två).”
”Veda tycks således tidigt ha varit egen by, men grannarna i det intilliggande Sund höll länge fast vid ett annat påstående. Vid en häradssyn mellan byarna 1571 kunde de, uppges det, till och med ”visa med god skäl att benämnda Weda hade av ålder legat under Sund som torpställe.” Tyvärr får vi inte veta något närmare om dessa skäl, men äldre tiders i många fall obestämda ägogränsförhållanden speglas i det citerade brevets uppgift, att ”där icke fanns rå eller rör” mellan byarna. Emellertid samsades man om ”Sandviksvägen” till råvägg, d.v.s. rågång, ”dock med besked att wedingar skole behålla alla sina ängar och röjder som de nu hava.” ””Veda ligger ju vid vägen till Gamla Grisslehamn, och de till senare tid kvarvarande obetydliga resterna av postbryggorna därnere har varit att se ute på udden på Veda mark. Redan på 1500-talet finner man vedabönderna omtalta som fiskare, säkert just vid Grisslehamn; ”
”Veda hade också övrigt alltid nära beröring med Gamla Grislehamn, och 1727 bestämdes att bönderna i Veda jämte de i Hammarby och Senneby vid ankomsten av ”expresser” skulle vara skyldiga att för deras vidare befordran infinna sig på gästgivarens kallelse, ”eftersom de närmast intill Krogen berättas vara belägna”. Tidigare hade efter postföringens ordnande 1685 ålagts ”Senneby, Hammarby och Weda med söder- och norrsundsboerne” att de skulle ”hjälpa de vägfarande med skjuts ifrån Grisslehamb till gästgivaregården i Toftinge, för betalning och vedergällning” (det var alltså dessa byars s.k. hållskjuts). ”
Ur ”VÄDDÖ En skärgårdssockens historia” skriven av förre folkhögskolerektorn Vilhelm Mattsson, utgiven av Väddö hembygds- och fornminnesförening, tryckt i Norrtälje 1960, Norrtelje Tidnings Boktr.-AB.
Hur naturen danat Väddö
”Väddö socken har en areal av nära 147 kvadratkilometer. Den är genom en förkastningsspricka på längden delad i själva ön och fastlandet. Ödelen är omkring 3 mil lång och knappa 5 km bred. Fastlandsdelens största bredd är även 5 km medan längden är en dryg mil.
”Väddö socken vilar på fast grund. Det är urberget, som överallt går i dagen. Graniten och grönstenarna ha stelnat som lavaströmmar på stort djup under den dåvarande jordytan. Genom de eroderande krafterna ha de så småningom kommit fram i dagsljuset. I många fall ha de dessförinnan varit utsatta för våldsamma sammanpressningar. Den ursprungliga graniten har omformats, och mineralkornen har omgrupperats, så att graniten fått ett skiffrigt utseende. Det är därför många gånger svårt att avgöra om det är gnejs eller granit man sysslar med. Geologerna talar därför ofta om en mellanform, granitgnejs.”
Växtvärlden
”Väddö sockens flora är en av de artrikaste man känner. Det rör sig om mer än 700 arter av de blommande växterna, varav många sällsynta. Vår socken har inom sina gränser växtlokaler av det mest skiftande slag. Öppen havskust, insjöstränder, kärr i alla utvecklingsstadier, barr- och lövskog i brokig växling, ängar av många typer, granitklippor och kalkberg samt moränbildningar av alla slag. Den mest bidragande orsaken till det rika växtlivet är väl dock den höga kalkhalten i de lösa jordavlagringarna, som ger livsbetingelser för arter med stora krav i den riktningen.”
Historia
”Under stenåldern låg större delen av Väddö under vatten.”
”Under mitten av bronsåldern låg havsytan 17m över den nuvarande varför det var endast de högst belägna delarna av Väddö, som då höjde sig över vattnet.”
Vad våra bynamn berätta
”Så har vi de rena naturnamnen. Hit måste nog vårt sockennamn Väddö hänföras. 1314 stavades det Vädhö. Om betydelsen tvista de lärde. I äldre tider ville man härleda det till Vådön, den farliga ön. Man tänkte då på den oskyddade kusten. Numera tycks man mera luta åt den åsikten, att namnet betyder den skogrika ön.”
Gruvdriften
”Runt om i våraskogar träffar vi på vattenfyllda gruvhål, som visar att gruvdriften i vår socken har gamla anor. De flesta av dessa övergivna gruvor bearbetades för så länge sedan att ingen vet när de voro igång. Troligtvis upptogos de någon gång på 1500- och 1600-talen i samband med driften vid Ortala bruk.”
”Brytning av fältspat har ägt rum på många ställen i vår socken. De största brotten finns vid Gamla Grisslehamn, Sandviken, Mälby och Nothamn. Fältspaten gick sjöledes till Tyskland. Vid Nothamn byggdes en rälsbana från gruvan till lastbryggan i havet där fartygen kunde lägga till. Bryggan förstördes ofta av stormar och drivis och de oskyddade läget gjorde lastningen mycket riskfylld även för fartygen.”
Landsvägstrafiken
”I Väddö har vi en av vårt lands äldsta landsvägar kvar i sin gamla form. Det är vägen ner till Gamla Grisslehamn. Den fanns med i ”Vägbok för Uppland från 1651” som upptager de stora landsvägarna, deras riktning och längd samt uppgifter på gästgivargårdarna efter vägarna. Det fanns sex vägar upptagna och två av dessa slutade vid Gamla Grisslehamn. Den ena var Stockholm-Grisslehamn. Den andra Uppsala-Grisslehamn. Stockholmsvägen gick över Lohärad och Uppsalavägen över Ununge med färja över Närdingen vid Ytternäs samt fram till Broby där den förenades med Stockholmsvägen. Båda vägarna slutade vid ”Kongsbryggian och Krogen vidh Grisslehapn”.
Sommargäster och turister
”Roslagens skärgård har alltid varit ett kärt tillhåll för sommargäster. Väddö med det öppna havet och de vackra platserna utefter kanalen var ett omtyckt utfärdsmål långt före bilismens dagar. Familjerna från Stockholm kom ut på försommaren och stannade till dess skolorna åter började på hösten. Man kom tillbaka till samma gård år efter år och ofta fortsatte nästa generation sommarvistelsen då den i sin tur bildat familj.
I våra dagar med lagstadgad semester blir det en annan rytm över det hela. Antalet sommargäster har ökat oerhört och sommarstugor växer bokstavligt upp som svampar ur jorden. Kanske kom det en lastbil på natten med en stuga, som på morgonen redan är bebodd.
Jordägarna bygger stugor för uthyrning och säljer eller arrenderar ut tomter, som bebyggs av jäktade stadsbor. Nu tycks det vara Uppsalaborna, so förälskat sig i ”Ålands jäsande hav”. Den gamla Grisslehamnsvägen har åter levt upp efter en tvåhundraårig vilotid och trafikeras nu av tusentals motorfordon varje veckoslut. I den vägförening, som svarar för underhållet av vägen, är mer än 250 sportstuguägare intressenter, vilket visar vilken omfattning sportstugurörelsen fått under senare år.
Den, som inte bor under sotad ås, lever tältliv. Vid Sandviken finns det under sommarmånaderna en tältstad på flera hundra tält och här tar tusentals personer sitt havs- eller solbad på en badplats, som torde vara den bästa på hela ostkusten.
För den, som önskar större bekvämlighet under sin semester finns större och mindre pensionat lite varstans i vår socken.
Turistföreningens vandrarhem ligger i Elmsta och är förenad med Turistgården i Haga.”
Ur ”Väddökust ur minnet och hävden” av Edvin Gustavsson, Särtrycki 100 ex. ur Norrtelje Tidning 1944-45.
”Man får nog säga beträffande Väddökusten för 30 år sedan eller så omkring, att denna var en för det stora flertalet i det närmaste oupptäckt friluftstillgång. Visst voro Grisslehamn och Albert Engström två riksbekanta namn från den här kanten, dit de drogo stora kontingenter badgäster och nyfikna turister. Visst hade Väddö alltifrån slutet av förra århundradet blivit ett stadigt tillhåll för stockholmare på sommarnöje, vilka på sina utflykter letade sig ner både till Gamla Grisslehamn och Sandviken. Men det var ändå alldeles inte som nu.
När man nu kommer ner till kusten här finner man att den i Gamla Grisslehamnstrakten är på god väg att bli helt exploaterad för sportstugebebyggelse. Detta är heller inte en företeelse som visar oss blott och bart den till landet utreste storstadsbons vaknade intresse för denna form av rekreation och naturupplevelse. Det är lika mycket ortsbefolkningen själv, som gripits av den nya tjusningen. Nog kan det vara med en smula blandade känslor man står inför detta havsstrandens nutidsbetonade ansikte. Man saknar i alla fall den gamla, fria bondestranden, som, okränkt av all reguljär tomtbebyggelse, inte kände människan som annat än storjägaren bakom hans skottvall, fiskaren i hans båt utanför klippudden och den enstaka, kringströvande främlingen, eller kanske samlaren av vrakfynd; och det kunde ligga nära till hands med orden om förstfödslorätten och grynvällingen. Men man vill inte vara hård i domen över den nya tiden och vad den har kommit med. Här är i alla fall det åsyftade fenomenet av mera oskyldig art och kan inte jämföras med det ödesdrama som i tecknet av avfolkning och markförsäljning övergår andra kusttrakter. Man vill därför vara försonlig och trots uråldrig bonde- och strandkarlsstolthet söka finna sig i intrånget. Ändock kan det inte hjälpas, att en liten, liten känsla av på en gång främlingskap och överlägsenhet vill göra sig gällande gentemot det nykomna. Det får den ärade läsaren låta passera!”
”Boviken och Sandviken med omgivning rymma många av de barndomsminnen, som blivit bland de starkast levande. De som knyta sig till de personer och personliga förhållanden ligga kanske alltför nära i tiden för ett närmare omnämnande. Nägra märkvärdiga saker är det ju inte fråga om; men i de grunda bäckarna på Boviksberget trivdes de kvicka vattenödlorna, som jagades för att släpas bort till grym fångenskap i det hemmagjorda akvariet; ett fynd för herbariet var bl.a. den sällsynta strandväxten vejde (Isatis tinctoria); och med livlig ed bekräftades det kamrater emellan gjorda tysthetslöftet att inte för någon förråda den nyupptäckta växtplatsen för den likaledes sällsynta orkidéen näsrot (Neottia nidus avis) med sin egendomliga, fågelboliknande jordstam. Sandviken var denna tid, om också närmare civilisationen än Boviken, ännu inte alls i något sådant publikrop som det sedan blev, och den trio pojkar, som detta lilla kapitel handlar om , hade både den och markerna runt om relativt ostört för sig själva. En bit innanför låg den numera uttappade Marsjön, som var ett av föremålen för strövtågen, fast de sanka stränderna gjorde den svåråtkomlig. Från sjön rann genom ris och bråte en liten ström ner till havet, dit den sällan orkade i sommartorkan. Vid vårflödet var den förstås kavatare, och i de djupare groparna, som bildades vid skärningen genom sandbältet, stodo då lekstinna abborrar, som lockade till spännande fiske med blotta händerna. Det lilla ”flygsandsfältet” med utblicken mot havets horisontlinje är sig både likt och inte riktigt likt; ett nytt inslag kommer av den kraftiga invasion av yviga strandrågstuvor, vilken man kan utpeka som ett bevis på naturens och växtvärldens egna, fast vanligtvis på längre sikt försiggående förändringar och växlingar.
Hit till Sandviksidyllen nådde också en gång böljeslagen av det stora världskriget, i det att en landstormspatrull dök upp på platsen för att svara för bevakningen av detta kustavsnitt.”
Sandvikens Camping
Torpet på campingen är hitflyttat 1907 från bondgården i Norrsund och användes som fiskarstuga och för övernattningar.
Mary och Henning Andersson drev campingen 1935 – 1960. Campingen arrenderades ut 1961 – 1962. Kommunen köpte campingen 1963.
Under efterkrigstiden var här kanoner på stranden. Det finns också ett kulsprutevärn insprängt i berget till höger om campingen. Försvarets sjöflygplan låg också vid stranden. Under slutet på 1950-talet tillbringade raggarna midsomrarna på campingen, något som orsakade viss oreda bland sommargästerna.
Till allas vår saknad skulle vi 2016 inte få träffa Tommy Lantz något mer, han som arrenderade Sandvikens Camping och skötte den så bra, det var full fart . Han och hans fru Gunvor var ena riktiga klippor. Han avled den 20/1-2016
Mary och Henning Andersson drev campingen 1935 – 1960. Campingen arrenderades ut 1961 – 1962. Kommunen köpte campingen 1963.
Under efterkrigstiden var här kanoner på stranden. Det finns också ett kulsprutevärn insprängt i berget till höger om campingen. Försvarets sjöflygplan låg också vid stranden. Under slutet på 1950-talet tillbringade raggarna midsomrarna på campingen, något som orsakade viss oreda bland sommargästerna.
Till allas vår saknad skulle vi 2016 inte få träffa Tommy Lantz något mer, han som arrenderade Sandvikens Camping och skötte den så bra, det var full fart . Han och hans fru Gunvor var ena riktiga klippor. Han avled den 20/1-2016